..

Man åker två timmar från Falun och så hamnar man mitt i storstadsrushen- underbart vill jag kalla det.
Det är verkligen en hjärntvätt fast en uppfriskande och förnyande sådan på någotvis, i positiv bemärkelse.

Igår var jag på Philips casting i Kista. KOm till Stockholm runt 10.00 med tåget och tog tunnelbanan vidare till Kista. När jag väl kom dit var det svårt att hitta till Philips byggnaden, eller egentligen inte men hade bara så bråttom så slutade med att jag åkte taxi några hundra meter för att hitta rätt och komma i tid.

Hur som helst. Jag kom in till receptionen och gick vidare in till deras kontor. Där satt jag med lite godis och annat gott samtidigt som jag blev bemött av juryn och några som jobbar på Philips. Fick skriva på lite saker och snart fick vi en produktpresentation. Jag avr av 95 som sökte utvald bland 20.

Efter faktan vi fick hade vi en kvart på oss att förbereda en presentation inne hos juryn som bestod av journalister och folk ifrån tv 6, feber och någon som arbetade på Philips. En casting till programmet Nigel och Victoria.

Jag gick till final bland 5 andra så var jättelycklig:D Nu var det dax att presentera för ett filmteam från Amsterdam och jag fick spela med själva Nigel.

Finalister

Det filmades och man kände att man verkligen tog vara på stunden och uppskattade att man kunde få chansen att ta sig så långt med tanke på att det var min första casting jag varit på.

Runt 16.00 bar jag iväg till Kista gallerian och åkte till Bromma och kusinerna.

Idag har det varit en pluggdag inför tentan men har även hunnit med en tur in till Enskilda gymnasiet och stan med kusinen Filip som visade mig sin skola. Alla var så glada och trevliga där, alla hälsade på varandra; öppen och varm, inbjudande stämning. Man fick en känsla av att här mår folk verkligen bra, de är lyckliga.
Hur ofta ser man egetnligen riktigt lyckliga människor som är tillfreds och ro tänkte jag, så det var verkligen kul att se. Längtade lite tillbaka till mina gamla gymnasietider och tänker att man borde kanske tagit vara och njutit av den tiden ännu mer...man har bara en sådan tendens att alltid har bråttom och stressa framåt...tänka på vad man ska åstadkomma härnäst, alla måsten. När stannar vi upp i vardagen, tar ett litet break och ser oss omkring till vad vi håller på med? Finns det ens tid för reflektion kring alla dessa stressade människor som springer med väskor, mobiler och i-pad i handen.
En tanke som slog mig på tunnelbanan är hur upptagna folk allt jämt är. Satt mittemot en kille jag tyckte såg bra ut. Eftersom avståndet inte var mer än max en meter så varför ska man då hellre titta i en tidning, i golvet eller ut i underjordens mörka sfär...betongväggar är inte mer intressanta än en levande människa fylld av liv, utsmyckad av yttre skönhet.

Så söker man ögonkontakt men folk är rädda. Man tittar lite diskret och ibland känner man att någon känner men ingen vill möta eller se andra känns det som. Vi vill låtsas om att vi inte bryr oss för denhär metrotidningen och hur vädret blir om tre dagar eller hur dax solen stiger upp tycks vara tuden gånger intressantare än att åskåda livet, vardagen, det som händer. Tänk vad många vi går miste om, ansikten far här och där.
Man möter många på sin väg som man bara vill stanna upp, prata med, lära känna....så vänder de med kappan och är borta, försvunna, bortspolade precis som efter en skur som sköljt bort allt som fanns på marken och grodde där....ett potential som snabbt han slockna innan glöden han ta fart. Det är så synd...så synd. Jag älskar verkligen att ge mig ut på små äventyr som väcker tankarna till liv, inntryck och stimulans som håller upp en och får en att tänka nytt i andra banor. Det tror jag på!


Så var jag på Ekerö, skulle åka och titta in en båt där med min morbror.

Så fridfullt med de vidsträckta ängarna, gående hästar som betar...orörda växter, solen som sakta sänkte sig ner i vattnet. Jag befann mig plötsligt i ett lugn, bara efter att nyss ha klivit omkring i storstadsrushen, en kontrast, nyans som riktigt påverkade en inuti.

Såg drottningholms slott. Fåglar som svävade lugnt i luften, vågorna som sakta gungade in mot båtkanten. Allt var så skönt, så tyst, stilla och lugnt. Så borde livet vara tänkte jag. Tid till att ta avstånd, se på saker från olika perspektiv och tid till att längta och drömma om något vi verkligen vill.

Inte tid till att jaga något, stressa efter saker som ska hända bara för att man måste...jäkta efter att uppfylla mål som var satta. Varför inte njuta för stunden och försöka leva här och nu. Det andra ordnar sig. det löser sig. oro är sällan till någon hjälp. Men avkoppling och tankar är bra till framgång och motivation.

Nu ska jag sova. Imorgon väntar en hemtenta och på kvällen ska jag b.la. till tv huset ochse hur Lizette har det där=)
God natt.