..

Den eviga cirkeln.
Man överskattar det man inte har och underskattar det man har.

Vi har alla en känsla eller bild  av något vi vill ha, få, besegra eller åstadkomma.
Ett klädesplagg, ett jobb, ett hus, pengar, en person, en sak, besegra en rädsla,  personlighet, utseende, en färdighet.

Man kämpar länge för att uppfylla sin dröm, ibland utan att lyckas. Det handlar om att se realism.
Vägen dit är en snårig kamp. Ett trassel.

Slit, tårar, jobb, ansträngning, motgångar, prövningar...man tror att vissa glider igenom livet som på en räkmacka.
Alla framställer sig själva som de skulle trivas till max och leva precis som de vill; alla vill framstå som nöjda och glada.

Jag lovar att det  bara är en illusion. Det tror jag.

Visst att folk talar om sina framgångar och att allt är så fantastiskt...de delar med sig av sin gläjde.
Det finns och stämmer absolut. Men de som ständigt använder detta som motkommentarer. Att hela tiden falla tillbaka på:
'' Men jag trivs och har det bra som jag har det'', då de egentligen råkar få en impuls från något de inte tror de kommer få. Ja då är det nog mer ett försvar mot sig själv. Alla ställer inte så stora krav på sin tillvaro men om det skulle helt gratis finnas en möjlighet till förbättring, vem skulle då tacka nej?

Man tror man inte kommer kunna ta sig till en viss punkt man vill,  därför är det lättare att stå och trampa på samma ställe, för att slippa försöka och arbeta sig upp.

Avundsjuka, negativa tankar, hopplöshet, svartsjuka och känslan av det inte kommer gå, att man är för dålig kan ta över. Varje dålig tanke stör oss. Det tar dels otroligt mycket energi från oss samtidigt som kapaciteten och fokuseringen på det vi vill åstadkomma minskar. Vi lägger energin på fel saker istället för att lägga om och låta allt gasa på rätt objekt!

Styr man över sig, ser sina mål som en skinande vision...tänk att du är påväg mot en varm härlig, vit strand. Du går där en vinterdag men du vet att bara du kommer igenom denna årstid så blir det slutligen sommar. Då blir helt plötsligt allt lite lättare, lite ljusare...en aning roligare.

Allt vi gör är inte kul men ofta tänker man att slutprodukten...det vi får utav det gör att får sysslesättning lönar sig.
Man får inte göra det roligaste på en gång, man kan inte vara vältränad på en gång...men små framsteg blir till större. Små belöningar växer. Tron på att vi kan mer och mer ökar då små vinster löses ut.
Vi blir nöjda och glada. Känslor som är bra, sinnenstämmningar som hjälper oss framåt, i rätt riktning.

Först och främst måste man måla upp sitt mål tydligt:

* Vad är det jag vill? Vad drömmer jag om?

När du vet det gäller det att strategiskt skriva upp var påvägen du står idag:
* Vad gör jag idag som hindrar mig från att komma dit jag vill?
* Vad kan jag göra för att rikta mina handlingar, tankar och beteende för att närma mig drömmen?

Sedan gäller det att tänka om det är realistiskt. Är det inte realistiskt så kanske man kan nå en bit åt det hållet. Hitta nåot liknande. Man kanske inte kommer få råd att resa jorden runt i år men om tre eller fyra. Eller varför inte börja med Europa?

* Lär in nya vanor som kommer hjälpa dig framåt. Gör du något idag som är onödigt så ändra på det. Planera din tid, avsett tid att tänka på vad som bör förändras. Lär in nya vanor helt enkelt! Det tar tid men inom två veckor faller de naturligt.

* Ge inte upp. Vi alla kommer få nej, stöta på hinder. Känslan av att det är dax att ge upp kommer ständigt knuffa oss bort men då gäller det att vara stark!
Låt ingen eller inget stoppa dig. Får du ett nej på en arbetsintervju- sök vidare.
Säger någon att du inte duger- sudda bort det och tänk att du ska bevisa att det gör du visst!

* Vänd på steken och känn att varje motgång stäker dig. Ger mer motivation att klara av. Se allt som en lärdom och fantastisk erfarenhet.

* Avundas inte andra. Se de istället som en intressant inpiration.
Om någon ser jättesnygg ut...vad är det som är snyggt? Vad skulle jag vilja ändra på hos mig själv för att kanske också se sådär ut? Spara håret...sova mer.
Om någon har lyckats i karriären. Säg vad roligt istället! Det ger dig bara hopp om att du också kan. Ta reda på hur den gjorde. Var den varit. Jag lovar att alla kommer säga att det var svårt...HA: där ser ni: Där erkänner folk att allt inte går som på en dans på rosor. Allt kräver energi och tid.

Det tjänar inget till att ge upp. Mycket bättre att fortsätta fram. Brinner man för något så är bara tiden och vägen man färdas på en nöjesresa i sig.

* Ställ inte förhöga krav, allt kan inte hända på en gång. Men genom att glädjas åt små framsteg och pusha sig själv kan man besegra allt.


Lycka till och hoppas ni fick en liten positiv läsning nu.

Man åker två timmar från Falun och så hamnar man mitt i storstadsrushen- underbart vill jag kalla det.
Det är verkligen en hjärntvätt fast en uppfriskande och förnyande sådan på någotvis, i positiv bemärkelse.

Igår var jag på Philips casting i Kista. KOm till Stockholm runt 10.00 med tåget och tog tunnelbanan vidare till Kista. När jag väl kom dit var det svårt att hitta till Philips byggnaden, eller egentligen inte men hade bara så bråttom så slutade med att jag åkte taxi några hundra meter för att hitta rätt och komma i tid.

Hur som helst. Jag kom in till receptionen och gick vidare in till deras kontor. Där satt jag med lite godis och annat gott samtidigt som jag blev bemött av juryn och några som jobbar på Philips. Fick skriva på lite saker och snart fick vi en produktpresentation. Jag avr av 95 som sökte utvald bland 20.

Efter faktan vi fick hade vi en kvart på oss att förbereda en presentation inne hos juryn som bestod av journalister och folk ifrån tv 6, feber och någon som arbetade på Philips. En casting till programmet Nigel och Victoria.

Jag gick till final bland 5 andra så var jättelycklig:D Nu var det dax att presentera för ett filmteam från Amsterdam och jag fick spela med själva Nigel.

Finalister

Det filmades och man kände att man verkligen tog vara på stunden och uppskattade att man kunde få chansen att ta sig så långt med tanke på att det var min första casting jag varit på.

Runt 16.00 bar jag iväg till Kista gallerian och åkte till Bromma och kusinerna.

Idag har det varit en pluggdag inför tentan men har även hunnit med en tur in till Enskilda gymnasiet och stan med kusinen Filip som visade mig sin skola. Alla var så glada och trevliga där, alla hälsade på varandra; öppen och varm, inbjudande stämning. Man fick en känsla av att här mår folk verkligen bra, de är lyckliga.
Hur ofta ser man egetnligen riktigt lyckliga människor som är tillfreds och ro tänkte jag, så det var verkligen kul att se. Längtade lite tillbaka till mina gamla gymnasietider och tänker att man borde kanske tagit vara och njutit av den tiden ännu mer...man har bara en sådan tendens att alltid har bråttom och stressa framåt...tänka på vad man ska åstadkomma härnäst, alla måsten. När stannar vi upp i vardagen, tar ett litet break och ser oss omkring till vad vi håller på med? Finns det ens tid för reflektion kring alla dessa stressade människor som springer med väskor, mobiler och i-pad i handen.
En tanke som slog mig på tunnelbanan är hur upptagna folk allt jämt är. Satt mittemot en kille jag tyckte såg bra ut. Eftersom avståndet inte var mer än max en meter så varför ska man då hellre titta i en tidning, i golvet eller ut i underjordens mörka sfär...betongväggar är inte mer intressanta än en levande människa fylld av liv, utsmyckad av yttre skönhet.

Så söker man ögonkontakt men folk är rädda. Man tittar lite diskret och ibland känner man att någon känner men ingen vill möta eller se andra känns det som. Vi vill låtsas om att vi inte bryr oss för denhär metrotidningen och hur vädret blir om tre dagar eller hur dax solen stiger upp tycks vara tuden gånger intressantare än att åskåda livet, vardagen, det som händer. Tänk vad många vi går miste om, ansikten far här och där.
Man möter många på sin väg som man bara vill stanna upp, prata med, lära känna....så vänder de med kappan och är borta, försvunna, bortspolade precis som efter en skur som sköljt bort allt som fanns på marken och grodde där....ett potential som snabbt han slockna innan glöden han ta fart. Det är så synd...så synd. Jag älskar verkligen att ge mig ut på små äventyr som väcker tankarna till liv, inntryck och stimulans som håller upp en och får en att tänka nytt i andra banor. Det tror jag på!


Så var jag på Ekerö, skulle åka och titta in en båt där med min morbror.

Så fridfullt med de vidsträckta ängarna, gående hästar som betar...orörda växter, solen som sakta sänkte sig ner i vattnet. Jag befann mig plötsligt i ett lugn, bara efter att nyss ha klivit omkring i storstadsrushen, en kontrast, nyans som riktigt påverkade en inuti.

Såg drottningholms slott. Fåglar som svävade lugnt i luften, vågorna som sakta gungade in mot båtkanten. Allt var så skönt, så tyst, stilla och lugnt. Så borde livet vara tänkte jag. Tid till att ta avstånd, se på saker från olika perspektiv och tid till att längta och drömma om något vi verkligen vill.

Inte tid till att jaga något, stressa efter saker som ska hända bara för att man måste...jäkta efter att uppfylla mål som var satta. Varför inte njuta för stunden och försöka leva här och nu. Det andra ordnar sig. det löser sig. oro är sällan till någon hjälp. Men avkoppling och tankar är bra till framgång och motivation.

Nu ska jag sova. Imorgon väntar en hemtenta och på kvällen ska jag b.la. till tv huset ochse hur Lizette har det där=)
God natt.