..

Ni vet den där dagen när man stiger upp ur sängen på morgonen och vet att fötterna man reser sig på just i dag kommer att ta ett kliv i helt nya riktningar i livet, nu och framöver. Det kanske handlar om ett nytt jobb, en flytt, ett giftermål, ett barn som ska födas, en ny skola eller något som känns avgörande för oss. Dagar som är lite utöver de vanliga, inte som det vardagliga där mycket som ska hända är relativt förutsägbart.

Så kom den där dagen som nästan var för bra för att vara sann, det var faktiskt så sent som i går. Jag fick ett telefonsamtalet att jag blivit antagen till Magisterprogrammet i Journalistik vid Uppsala universitet.

Jag minns hur jag i våras fick göra arbetsprover och skicka in. Hur jag tidigt i somras blev kallad på intervju och fick berätta om mig själv, svara på diverse allmänbildande frågor. Hur jag gick genom studentstaden Uppsala, där känslan av sommarlov och tomhet nalkades. Tomma cykelställ, tomma korridorer, inget skräp i papperskorgarna, låsta dörrar till föreläsningssalarna. Men där fanns en dörr öppen, den var öppen för mig och min intervju som ägde rum på en onsdag i mitten av juni, strax efter att jag tagit kandidatexamen i Falun.

Att dörren skulle få förbli öppen för mig under hela detta skolår var mitt mål, jag ville ju så gärna komma in för att stanna. Växa, lära mig saker, få nya vänner och minnen för livet. Oavsett hur framtiden blir så ville jag ha
erfarit studentlivet på ett Universitet- och nu står jag här.

Det krävdes betyg, kandidatexamen, brev och intervju- det var en antagningsprocess i tre steg. Bara 30 stycken skulle komma in i hela Sverige- att jag blev en av dem var så otroligt bekräftande och kul för mig.                      

Att bli en av de där särskilt utvalda, till ett avancerat program av journalistik.                                                                                                                                                                    

Inte i den mening att jag är bättre än någon annan, nej för jag tycker inte livet går ut på att jämföra sig med andra, för alla är vi bra på olika saker. Utan det var snarare bekräftelse på att man faktiskt kan så otroligt mycket om man vill.  

Att kämpa är att fortfarande ha en chans, att ge upp är att förlora.

Sådana ytterst viktiga dagar för oss sker några gånger i livet, speciella saker som vi minns lång tid framöver- sådant som är av stor betydelse just för oss, men kanske anses som en värdslig sak för en annan. Det spelar ingen roll, för det är vårt egna liv vi lever och vi bär ansvaret över att göra det bästa av det, vara snälla mot oss själva och intala oss att vi är bra... vi klarar det här....det går.

Det är en dag då man vet att något kommer förändras, man tar ett nytt steg fram i livet... ett ombyte. Dagen är fylld av spänning, nervositet, förväntningar och känslan av att vara modig nalkas inom oss. Man vågar lämna gamla rutiner bakom sig och kastas in i det okända, främmande.

Kvällen innan denna dag vrider man sig i sängen och kanske har  svårt att somna. Man föreställer sig hur man dagen därpå kommer att möta nya människor, skaka hand...le....upprepa sitt namn ett tiotal gånger oftare på en dag än vad man i vanliga fall brukar. Man illustrerar en bild framför sig på hur man beträder främmande lokaler, går uppför trappor, möter blickar och man känner nästan hur pulsen ökar bara genom tankens kraft.

I dag började jag en ny klass och ny skola. Där steg jag av på Uppsalas centralstation och gick mot Ekonomikum på Universitetet. Jag gick förbi gamla byggnader, parker och gator med vattenpölar placerade med jämna mellanrum.

För mig var det som att varje fasad på husen glänste som ett mästerverk av något som skulle kunna ha varit solens strålar, men det var det inte för dagen i sig var ganska regning och grå.

Men det var lyckan jag kände inom mig, det var precis som den sprudlade, studsade och träffade allt jag passerade på min väg . Jag sken inom mig och det var nog den lyckan som  lyckades belysa dessa husfasader. För vad gör lite regn och en grå dag om man mår bra inombords...

Jag gick säkert där och log för mig själv och människor jag mötte log mot mig, de undrade kanske vad jag var så glad över..? Kanske är jag lite originell i det avseendet, men att få andra att le på gatan kan inte vara annat än trevligt.

Trots att molntäcket där ovanför kändes allt tyngre och tyngre, som att det vilken minut som helst skulle falla ner en rejäl regnskur, så störde det inte tillvaron som rådde.

För mig lyste staden på alla sätt och vis.

Det var för träden som grönskade i parkerna, det var för alla dessa stora skaror av studenter som strövade på gatorna, samlade i grupper. Såg jag till höger...vänster...framåt eller bakåt- var jag än vände mig  fanns det bara studenter. En aura och atmosfär av ungdom, livsglädje och entusiasm infann sig bland studenterna som glatt traskade fram på trottoarerna.

Jag kom till skolan och likaså där befann man sig mitt bland alla som var i min ålder. Snart var jag framme vid min föreläsningssal och där möttes jag av nya ansikten, människor som numera är min klass.

Det är något specifikt med att iaktta människor som står och väntar i en korridor. Ni känner säkert igen hur folk står där lutandes mot väggarna, eller stödjandes med ena armen utsträckt mot ett dörrhandtag. 

Hur främmande människor tittar på varandra men snabbt tar bort huvudet så fort de ser att vederbörande märker att de tittar. Man vill liksom inte låtsas om, man vågar inte hålla kvar ögonkontakten för länge.  Hur man står kvar i sin bekväma sfär av människor som man trivs med, samtidigt som ögonen kanske svävar bortåt andra sidan..." dit skulle man gå fram, de där borta verkar ha så rolig, de skulle jag vilja prata med".

Jag tycker det är fascinerande med människor och korridorer. Hur plötsligt smal denna korridor känns när två personer ska mötas, hur de tror att man nästan måste nudda axlarna vid väggarna för att inte frontalkrocka i detta möte. Att människor oftast tittar ner i golvet, upp i klockan eller in i väggen...allt för att slippa denna ögonkontakt...detta "hej" till någon ny person.

I klassrummet fick jag schemat och allt kändes så himla spännande. Vi pratade om nyheter, analyserade vad en nyhet är och olika sätt presentera nyheter på.

Det var så rätt på något vis, alla här satt av samma anledning och vi har alla samma intresse. Jag är nyfiken på världen, vill veta saker, är frågvis och kan flera språk- jag är kommunikativ och vill diskutera händelser, utbyta tankar.

På eftermiddagen hade vi lektion i en hörsal där många internationella studenter hade samlats. Direkt fick jag flera nya vänner från olika länder och vi pratade bara engelska på fikapausen.

Det finns massa aktiviteter att utöva på fritiden, mediegrupper att ansluta sig till. Det är så mycket roligt som väntar.

Att kliva upp och ta nya steg i livet kan betyda så otroligt mycket. Tack vare min tid i Falun har jag fått vänner för livet, vänner jag rest med, delar så många roliga minnen med. Det är inte bara det som händer här och nu som spelar roll, det är allt man gjort tidigare som format oss till dem vi är.

I morgon ska jag ut och göra vår första reporteruppgift. Det väntar mycket uppgifter och föreläsningar, nya möten, saker att berätta. På fredag är det klassfest och utgång på någon nation- det ska bli kul!

Jag har förmågan att alltid gå in med en positiv inställning till saker, jag tänker optimistiskt och försöker skaka av saker som kan störa. Det är inte alltid lätt, men det är där hemligheten bakom mång och mycket ligger, vårt tankesätt.

Det handlar om att gå åt ett annat håll när man når en återvändsgräns och hela tiden försöka se att det alltid finns en ytterligare möjlighet. Livet är inte enspårigt. En förlust på ett håll kan ge vinst på ett annat. Vi alla har makt över våra egna pusselbitar- lägger vi dem rätt så hamnar de slutligen på plats.